Mikaelak

Jag har tappat bort mig själv.
Eller i alla fall lösenordet till bloggen. Jag ber er tålmodigt vänta tills ni får en hejdundrandes text att ta er igenom. I sinom tid.

Tills dess kan ni få beundra mina dreads, som har växt fram helt naturligt. En dag (samma dag som jag träffade min underbara pojkvän) slutade jag kamma mitt hår. Jag slutade använda balsam, jag slutade borsta det och jag lät det vara så extremt lockigt som det naturligt ter sig. Efter en månad började håret tova sig ordentligt, och efter ungefär ett år var hela håret så gott som en stor tova! Två år senare ser mitt hår ut såhär:

Idag firar jag en himla massa saker.
Exempelvis att min sambo äntligen har fått jobb, vilket innebär att vi inte behöver fira nästa jul i snöiga och kyliga Sverige, utan att vi faktiskt äntligen kan boka en resa precis dit vi vill. Det står mellan Indien och Thailand, jag önskar mig Indien men tror det blir lite för dyrt. Thailand känns som ett säkert kort, för där har jag rutin och vet precis hur jag ska utnyttja två veckor som bäst.

Sedan firar vi att min kurs är slut, vilket betyder långhelg enda fram tills på måndag. Då börjar två nya kurser, som pågår fram till sommaren. Vi firar också att vi är nykära och fjantiga, och har köpt rödvin denna torsdag till ära. För vi är sådana, vi gillar att unna oss själva det vi tycker om. Vicko har köpt massvis med ost.

Vi firar att våren har blommat ut, att det är varmt och behagligt att dricka morgonkaffe på balkongen. Innan jobbet. För vet ni? Jag har också fått jobb. Där jag stormtrivs och kommer njuta av varenda sekund och ta tillvara på allt jag får lära mig, alla erfarenheter och möten. Vi firar att vi kan åka longboard på grusfria vägar, och att vi båda två kommer ha så nära till våra jobb att det nästan är löjligt, vilket i sin tur innebär att det blir longboard till jobbet varje dag det inte regnar. Då är vi nöjda.

Mest av allt firar (i alla fall jag) att vi är tillsammans, i ur och skur och i alla motgångar vi haft sedan 30e oktober år 2009. Jag tror att vi är starkast tillsammans. Jag vet att jag är det.

Jag har gjort väldigt många saker jag ångrar.
Jag har sagt saker, gjort saker, elaka saker. Mest på grund av att jag alltid har hatat mig själv tror jag. Lite omedvetet har jag gjort saker som jag vet att jag kommer ångra. Som att ta den där sista ölen jag inte behövde. Som att skrika att någon är dum i huvudet. Som att skolka konstant bara för att jag inte orkade gå till skolan, fast det bara var för mig själv jag förstörde. Men, det värsta jag någonsin har gjort, det var mot en människa som jag älskar så förbannat, över allt i hela världen. Vi gjorde varandra ledsna, inte bra. Vi förstörde varandra kan man säga, och trots det övervann kärleken till slut allt det onda och vi blev ett vackert och lyckligt par. Och är fortfarande. Vi diskuterade, bad om förlåtelse och förlät varandra. Och här står vi, starkare och lyckligare än på länge, och Jah ska veta hur nöjd jag är med livet just nu.

Jag har gjort många saker jag ångrar. De flesta saker jag ångrar är när jag gjort andra människor ledsna och besvikna. Det är den absolut värsta känslan i världen. Men vet ni vad det bästa jag någonsin lärt mig har varit? Att kunna svälja min stolthet och be om förlåtelse. Att försöka förklara mina handlingar och samtidigt acceptera att jag har gjort fel. För har man gjort en annan människa ledsen, då har man faktiskt automatiskt gjort fel, alla är vi individer, alla gråter vi av olika orsaker.

Den korta och effektiva vägen till lycka och att lära sig att tycka om sig själv handlar i grund och botten om att kunna erkänna sina brister, sina fel. Att kunna be en annan människa om förlåtelse är en styrka som jag tycker vi alla borde jobba mer på.

Älskade lilla familj.
Så mycket jag ångrar.

Jag vet inte om jag någonsin drömt om att stå på en scen
men efter många års spontana scenuppträdanden vågar jag påstå att det förmodligen är en omedveten dröm jag har, och säkert haft sedan barnsben. Jag menar, vilket barn har inte drömt om att bli en världsuppskattad artist, att få stå på scen framför tusentals människor och vara snyggt uppklädd och sjunga högt och länge om något man brinner för?

Jag träffade en man för många år sedan, vi var på en midsommarsemester tillsammans (jag nämner honom som Mannen i kommande text). Ja, inte bara han och jag alltså, det var min mor som övertalat mig och min dåvarande pojkvän att följa med och fira midsommar i en stugby tillsammans med alla hennes vänner, och deras familjer. När vi blivit övertalade av mor (tro mig, det kan inte ha varit lätt att övertyga en trotsig 14-årig Mikaela att följa med på familjesemester..) kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå att det skulle komma att bli ett minne för livet. Ett minne som jag förhoppningsvis kommer ha klart i huvudet resten av mitt vuxna liv, för herregud vad den helgen påverkade mig.

Det är ingen hemlighet att jag var ett riktigt problembarn när jag var liten. Att jag vägrade tycka om människor, och hatade det mesta i min omgivning. Vi behöver verkligen inte gå in djupare på den diskussionen, men jag var ett glasklart fall av tonårstrots. Men jag tror att jag, när jag träffade den här mannen, började uppskatta människor omkring mig. Kanske för att han bemötte mig som om jag vore en jämlik, en vuxen människa. Kanske för att han alltid har trott på mig, och låtit mig uttrycka mig på det sätt jag önskar.

Mannen spelar gitarr i ett coverband, tillsammans med en massa andra härliga människor. Under midsommarfirandet hade han givetvis tagit med sig sin akustiska gitarr för att underhålla midsommarfirarna under helgen. Jag minns att jag och min pojkvän låg inne i vår stuga och tyckte att det här skulle komma att bli en av de tråkigaste midsomrarna någonsin (mycket möjligt att det bara var jag som kände så, han var säkert positiv till det hela, som han alltid var) när vi plötsligt hörde att någon plinkade på en gitarr. Jag var under den perioden väldigt musikintresserad och hade precis upptäckt den akustiska charmen, och blev nästintill förtrollad av tonerna, vi gick med raska steg ut ur stugan för att leta reda på var den underbara musiken kom från. Vi fann att halva truppen av midsommarfirarna hade samlats kring ett långbord, och att Mannen stod i centrum av samlingen med sin gitarr och kraftiga sångröst. Min mor och mina syskon satt kring bordet och alla hade varsitt sånghäfte för att kunna sjunga med i låtarna. Så vi anslöt oss till samlingen, jag tvivlar dock på att vi slöt upp i sången, vi satt mest där och var båda två förtrollade av Mannens energi och utstrålning.

En låt, en ton. Kom ihåg mig då, Lars Winnerbäck. Jag hörde det direkt, och jag tror att Mannen såg min reaktion av att det skulle spelas Winnerbäck. Ja, kära Lars var min absolut största trygghet under denna jobbiga period, han fanns jämt och ständigt i mina hörlurar. När jag fick höra tonerna av en av mina favoritlåtar, på akustisk gitarr, av den mest energirika Mannen jag någonsin träffat kändes det som en uppenbarelse. Mitt hjärta slog extremt fort, och jag kände mig väldigt upprymd och exalterad. Jag tog i för kung och fosterland, och försökte få fram tonerna såsom jag hörde dom i mitt huvud. Jag var väl medveten om att jag inte hade världens bästa sångröst, men det spelade ingen som helst roll i stundens hetta, för fyfan vad bra jag mådde! Det slutade med att Mannen spelade på sin gitarr, och jag sjöng. Framför alla dessa människor som samlats kring bordet. Vi sjöng så många låtar att jag glömde bort att räkna. Winnerbäcks texter var i centrum, och jag hade aldrig känt mig så levande förut!

Jag tror att jag efter den här helgen för första gången på många år såg ett hopp. Att jag faktiskt kunde om jag ville. Att människor trodde på mig, lyssnade till mig och respekterade mig som en egen individ snarare, än en trotsig tonåring. Efter den här helgen har Mannen åtskilliga gånger dragit mig upp på scen, framför hundratals människor, för att sjunga till Lars Winnerbäcks härliga toner, Ebba Gröns 800 grader och diverse andra klassiker. Jag, som inte ens kan sjunga, men som lever så extremt mycket på scenen. Jag hade nog inte insett detta utan honom. Jag tror inte att jag hade växt upp till den människan jag är idag om inte Mannen hade visat sin respekt för mig mitt i all tonårstrots. Jag tvivlar på att jag hade stått rakryggad och trott på mig själv, om jag inte hade fått stå på scen framför fler människor än jag kan räkna till, sjunga högt och stolt, och tro på mig själv.

Så, jag vet inte om jag någonsin drömt om att få stå på scen. Men den erfarenheten har fått mig att inse hur jävla stark och stolt jag är över mig själv, och att en av få gånger som jag verkligen lever ut mitt allra innersta;

det är när jag står på scen med Per, och få dela den energirika atmosfären med publiken. Då lever jag!

Min kreativitet försvann i samma sekund som mitt storhetsvansinne slog till.
Nu har jag fått för mig att jag ska jobba på en jättestor kvällstidning i sommar,
så mina dagar går åt till att skriva arbetsprover och teckna.

Jag funderar även på om denna hemsida är något att bygga vidare på?
Berätta för mig, mina kära anhängare, är mina texter intressanta,
vill ni läsa mina hastigt uppslängda åsikter och antaganden?

Idag slog det mig.
Fan, jag är ytlig.

Jag stod i duschen när tanken plötsligt slog mig, jag är förbannat ytlig egentligen. För där stod jag, i de varma vattenstrålarna, och rakade mina ben. Inget konstigt med det, förutom att jag vaknade upp dagen till ära med ryggskott. Jag har därför varit sängliggande hela dagen, men kunde inte för mitt liv acceptera att behöva stå ut med håriga ben. Valet var självklart, ett par minuters extrem smärta, för ett par lena ben, fair enough.

För ett år sedan ungefär gick jag ned en del i vikt. Jag gick ned hela 25 kg. Rätt ordentligt bra gjort, promenader, kaffe och cigaretter gjorde sitt bästa för att hålla mig i trim. Jag tänkte att mitt liv skulle bli så mycket roligare att leva om jag var “smal”, som alla andra flickor. Som de flickorna som faktiskt har killar efter sig, som de flickor som inte behöver kämpa särskilt mycket här i livet. Om jag bara blev smal skulle lyckan komma på köpet, lika så skrattet som allt för länge gömt sig.

Idag har jag minst två kvinnliga vänner man kan kalla för ätstörda. Jag skulle även säga att de båda två är några av de absolut vackraste kvinnor jag någonsin mött. Starka, vackra, ödmjuka, underbart fantastiska. Ja, det spelar ingen roll vad jag än säger, de kommer aldrig någonsin inse hur otroligt vackra de faktiskt är. För i spegeln kommer de alltid se sig själva utifrån sitt eget perspektiv, sin skeva spegel. De behöver inte straffa sig själva, svälta och kräkas, de behöver inte lida för att passa in. De gör det redan med bravur, de har bara inte insett de själva än.

Folk säger att det handlar om “det sjuka idealet”, att media och diverse offentliga personer psykar människors hjärnor att de måste se ut på ett visst sätt för att passa in. Det sägs att tonårsflickor tror att de måste vara så fantastiskt smala och översminkade för att bli accepterade i samhället. Hela världen är så sägs det. Jag tvivlar dock på att de svältande tonårsflickorna i Afrika brukar stå framför spegeln och klaga på underhudsfettet deras taniga kroppar bär på.

En annan sak jag tvivlar på är att det är medierna som bestämmer hur människor ska känna sig, hur de ska se ut. Allt handlar om ens eget ideal. Jag ser på mig själv i spegeln, och jag erkänner att jag ibland önskar att jag var ännu lite tanigare än jag redan är. Men sedan blir jag arg på mig själv, för det sitter bara i mitt eget huvud. Jag är vacker, jag vet det, och jag får höra det ganska ofta. Jag blir arg på mig själv, för att jag blir ledsen när mina vackra väninnor säger att de ser tjocka ut, eller att de vill ändra på någonting hos sig själva. Jag reagerar, säger åt dom att de måste tro på sig själva, inte bara till utseendet. Den vackra ytan återspeglas ju av deras inre. Otroligt vackra kvinnor båda två.

Jag kände mig faktiskt rejält sunkig idag, när jag badade i mitt eget svett bland lakanen, och det enda jag kunde tänka på var hur mycket mina ben stacks. Min stackars sambo fick bära mig ur sängen och till badrummet, så jag äntligen kunde göra mig av med de stickiga hårstråna. Det handlade om mig, det var jag som inte stod ut med hårstråna, ingen sa till mig att raka benen. Samma med min vikt, det var ingen som sa till mig att jag såg grotesk ut när jag vägde 25 kg mer än idag, ingen sa åt mig att jag borde gå ned i vikt. Men jag gjorde det, för min skull, ingen annans.

Du är vacker som du är, om du trivs i dig själv.

Kvinnor, och män, ni är vackra, oavsett form.

Stort tack till vänner som ställer upp med bilder.

Generation pjosk -
eller bara upplysta?

Aftonbladet publicerade idag (8/9) en artikel med rubriken ”Generation pjosk slår ut sjukvården”. Där uttalar sig både läkare, retorikexperter och psykiatriker om hur 80-/och 90-talisterna söker akut sjukvård för de minst akuta ärendena såsom förkylningar och halsont. De totalsågar vår generation, och menar på att våra föräldrar har curlat så pass mycket med oss att vi är vana vid att få hjälp när helst vi behöver det. Bent Christensen, chef på Skånes universitetssjukhus, hävdar även att det finns en så kallad ”McDonaldseffekt” som innebär att vår generation är vana att bara gå runt hörnet för att finna det vi söker.

Tydligen tar vi ungdomar uppmärksamheten från de äldre, som verkligen behöver få vård, och överbelastar sjukhusen med våra ”små problem”.

När jag läste genom artikeln skapades såklart en åsikt, hur kan de påstå att min generation är pjoskig, det finns väl inte en människa i hela världen som vill spendera mer tid på ett sjukhus än man verkligen är tvungen till?

Det känns som att det alltid har varit på det här sättet; de äldre generationerna har varit tvungna att arbeta sig fram i livet, från sina unga tonår till pension har de kämpat mot alla möjliga motgångar. Det står skrivet väldigt ofta i media, och det talas om det i folkmun, allt var värre och tyngre förr, och dagens ungdomar har det så lätt för sig. Det som ofta glöms bort i ämnet är att det faktiskt är de äldre generationerna som byggt upp vårt samhälle. Om man ska beskylla någon för hur dagens samhälle ser ut är det väl de som byggt upp det som ska få kritik? Snarare det än att beskylla de som faktiskt kämpar sig genom motgångar som man möter i dagens läge. Motgångar ja, de existerar faktiskt för dagens ungdomar också, dock har både världen och människorna utvecklats, men problemen kvarstår.

Om vi ska fortsätta att tala om förgående generationer så skulle jag våga påstå att det är på grund av dem som vi är så pass ”pjoskiga” som vi faktiskt är. Titta bara på alla nya sjukdomar som forskats fram, alla nya virus och bakterier man ska akta sig för. Se hur media förstorar upp allt som har med miljö och hälsa att göra. Svininfluensan, EHEC-virus, cancer, ätstörningar, prickar på tungan som kan vara dödligt, chips som ger dig alla möjliga sorters sjukdomar. Är det verkligen så konstigt att vi söker hjälp för våra ”små problem”, eller handlar det egentligen om rädsla för att faktiskt vara riktigt sjuk?

Att kolla upp något man läste i tidningen kunde vara dödligt känns fel att rubricera som pjoskigt, jag skulle snarare kalla dagens ungdomar för upplysta.

_____________________________________
Här kan du läsa aftonbladets artikel